Homeopati

Homeopatin som begrepp och behandlingsmetod uppfanns av den tyske läkaren Samuel Hahnemann i slutet av 1700-talet och början av 1800-talet samt förfinades och populariserades av amerikanen James Tyler Kent i slutet av 1800-talet, men principen som sådan är ännu äldre. Redan de gamla Romarna använde sig av principen att bota en sjukdom med samma ämne som orsakade den.

Enligt berättelsen upptäckte Hahnemann principen när han åt kinin och fick feberfrossor som biverkning. Han kom då på att eftersom kinin ges mot just feberfrossor kanske det kunde vara så att samma medel som orsakar ett visst symptom hos en frisk människa botar samma syptom på en sjuk.

Hahnemann och hans lärjungar ansåg att det var viktigt att ha en helhetssyn på kroppen och själen, inte bara koncentrera sig på de enskilda sjukdomssymptomen. Trots det är en homeopatisk behandling väldigt symptominriktad. Hahnemann själv ägnade mycket tid tillsammans med sina patienter, ställde frågor till dem och intresserade sig för detaljer i deras dagliga liv. Homeopatin var på många sätt en reaktion mot dåtidens ofta smärtsamma behandlingsmetoder med t.ex. åderlåtning och liknande. Homeopaterna anser att konventionell medicin felaktigt ser symptom som tecken på en underliggande sjukdom, medan homeopatin istället ser symptom som kroppens sätt att bekämpa sjukdomar och därför skall uppmuntras.

Homeopatin hävdar att varje symptom, hos en frisk människa, som orsakas av en giftig dos av en substans, kan botas av ett preparat som tillretts av samma substans. Med Hahnemanns egna ord: simila similibus curentur ("låt lika bota lika"). Homeopatins sjukdomsbegrepp skiljer sig från den konventionella medicinens. Grundorsaken till en sjukdom anses snarare vara psykisk än fysisk, och sjukdomar anses yttra sig först genom emotionella symptom (t.ex. begär, avsky) och om de inte behandlas övergår de enligt teorin så småningom till fysiska symptom.

Detta resonemang leder också till att bakterier och virus måste vara effekter av, inte orsaker till, sjukdomar.

Ett homeopatiskt läkemedel tillverkas genom en process som kallas "dynamisering" eller "potensiering". Detta innebär att man utgår från ur "urtinktur" bestående t.ex. av 1g aktivt ämne i 99g vatten och successivt späder detta enligt en fastställd process. Ur den ursprungliga lösningen utvinner man "första potensen" genom att ta 1 ml av den ursprungliga lösningen och tillsätta 99 ml vatten. Man slår sedan flaskan med denna ny lösning mot något hårt, eller skakar den häftigt, ett föreskrivet antal gånger för att frigöra de läkande krafterna. Därefter utvinner man på motsvarande sätt "andra potensen" genom att upprepa utspädningen. När denna process upprepats 100 gånger har man erhållit den hundrade "centesimalpotensen" (C100), som alltså knappt innehåller en enda molekyl av det aktiva ämnet. Med stigande potens sägs läkemedlet bli starkare och därmed också svårare att hantera. Ofta nöjer man sig med lägre potenser, t.ex. C30 eller använder andra spädningsproportioner, s.k. D- eller LM-potenser, där man vid varje steg späder 10000 respektive 50000 gånger. Dessa olika typer av potenser är emellertid inte likvärdiga på grund av det olika antalet dunkningar, "potensieringar".

Valet av potens när man ordinerar mot en sjukdom beror hur "djupt" man bedömt att sjukdomen ligger. T.ex. är 12 en vanlig startpunkt vid akuta tillstånd och 30 används för kroniska problem. Den totala utspädningsfaktorn anses mindre betydelsfull än antalet succesiva spädningar som gjorts. I Tyskland är D-potenser vanligast medan det i USA och Indien oftast är C-potenser som används.

Terapeuter

Lars Eric Johansson

Länkar